Yggdrasil, Livets träd, har enligt vår nordiska mytologi tre rötter som når djupt ner i underjorden till var sin källa.
En rot ligger i det mörka Nifelheim, där draken Nidhögg tuggar på den. En annan når till Jotunheim och Mimers brunn, Visdomens källa. Där bor jätten Mimer som har kunskap om allt som kommer att ske. Den tredje roten växer i Urdarbrunnen i Asgård, där de tre ödesgudinnorna spinner världens och människornas öden.

I Hávamál berättas det om hur Oden, den mäktigaste av asagudarna, fick lämna underjorden för att hjälpa världen. När Oden kom upp på jordens yta klättrade han upp i Yggdrasil för att bättre kunna se de riken som han skulle ansvara för. Han upptäckte då att jätten Ymer och hans barn härskade i världen. Oden kände att han saknade den kraft som behövdes för att ta itu med jättarna och utföra sina plikter som världens herre. ”Om jag kunde dricka vattnet ur visdomens källa som finns i underjorden skulle det hjälpa mig”, tänkte han. Men Mimer som vaktade källan vägrade att låta Oden dricka av vattnet om han inte först visade sig värdig genom att offra sig själv.

Då hängde sig Oden i fötterna upp och ned i Yggdrasils krona. Han uthärdade i nio dagar och nätter utan mat och dryck. Han konfronterade frivilligt sin skugga, skulle man ha sagt i den analytiska psykologin i dag. Vad vi kallar det spelar ingen roll, men det är något svårt, hindrande och skrämmande i vårt omedvetna, som vi behöver lära känna för att bli hela. Till slut föll Oden på huvudet ner i underjorden och Mimers brunn. Fick i sig en skvätt visdomsvatten. Där väntade miraklet. Han blev hel, och kunde visa en väg för människorna.

Coronan, med dess nödvändiga isolering, sätter stopp för den intensivt extroverta tillvaro, som de flesta av oss lever i. Den får oss att känna det som om vi hänger  upp och ner i Livets träd. Stilleståndet gör oss till lätta byten för det omedvetnas skuggor. Oden utsatte sig frivilligt för att bli vis och kunna hantera den jordiska tillvaron bättre. Kanske vi också växer till i vishet, blir hela, men på ett litet mer vardagligt sätt.

Här är en övning som inspirerats av ickevåldet, och som alla i familjen över tolv år kan ha nytta av (8-15 min, inte mer än 8 min för de yngsta):

Bli vän med skuggorna

Sätt dig bekvämt tillrätta någonstans där du inte blir störd. Slappna av, andas djupt, in och ut, in och ut. Du andas ut trötthet, slitna tankar och känslor, du andas in ny kraft som sprids i kroppens och sinnets alla vrår. Släpp alla tankar och invanda känslor. Tänk dig att en stor rymd öppnas i ditt inre. Där finns en sammetskudde där du sätter dig, utan att störa avslappningen och lugnet. Rikta uppmärksamheten mot det som skrämmer eller irriterar dig. Du är trygg, våga titta närmare på det. Oden blev hel och vis av att hänga i Yggdrasil, du kan också bli hel och vis. Betrakta det svåra med vänlighet och lugn, försök se bortom det. Var kommer det från, vad styr det? Det är inte så farligt som du tror. Sitt så en stund. Tacka dig själv och livet innan du avslutar övningen.

Den inre biografen IV
© Anna Bornstein 2020

Bild:Björn L.